HybbleHjonets historia del I
Den moderna hjonforskningen härleder Hybblehjonets uppkomst, till långt innan svetthyddans upptäckt, omkring år 525 f Kr (på hösten) då Kambyses II av Persien intog Egypten. Strax innan (på sensommaren) hade den gamle farao Amasis av den 26:e dynastin, avlidit hastigt av ett elakt kamelbett i axeln, som blivit infekterat. Då infektionen spridit sig ända upp till hans redan i förväg något överdimensionerade näsa avled han av kvävning i en kraftig snuva. Han ersattes av sin odugling till son Psammetikos III, vilken, som en blandning av Kalle Dussin och Kalle Anka, genast gav sig ut i strid mot Perserna. Perserna gav honom på skallen och Kambyses II intog Egypten. Men i gammal god persisk anda lät han först bränna ner hela härligheten, i hopp om att få tillnamnet ”den förskräcklige”, men på grund av en tilltagande fetma fick han nöja sig med ”den store”.
Hur som helst, en ung slavinna i Amasis tjänst, vid namn Telkjasdguevsos [1], tjänstgjorde vid den tiden som hjon åt farao. Vid Amasis död beslöts att det var just hon som skulle få den stora äran att få balsameras tillsammans med farao och leva resten av sitt liv med honom i en liten näpen pyramid med vita knutar strax utanför Memfis.
Redan då Alexander den store intog Egypten år 332 f Kr hittades ruinerna av pyramiden. Men då Amasis, som ju var en mycket modest farao, hade byggt en så liten trevlig pyramid att ingen uppfattade den som annat än ett vanligt egyptiskt hybble (eller möjligen ett utedass till Osiristemplet i närheten). Och då Alexander den store, i sin iver att utvidga sitt territorium, fick syn på pyramiden lär han helt sonika mala ner den för att fylla på med sand i den egyptiska öknen.
Pyramiden smälldes upp i ett nafs och redan efter någon månad begravdes Telkjasdguevsos och Amasis. Men då Telkjasdguevsos, som vid den tiden hade blivit gravid med slarvern Psammetikos III, var något rund om magen lyckades inte balsameringen något vidare. Så fort ceremonierna var färdiga och pyramiden tillsluten, reste sig Telkjasdguevsos upp, tog av sig lindorna och började feja i pyramiden. Bland annat tog hon alla de stenar som trillat loss när man tillslöt pyramiden och lade dem i hög ett järngaller, som hade importerats från Lydien där järnåldern redan hade kommit från en lat bonde hade uppfunnit dynggrepen. Under gallret lade hon sina gamla lindor och lite gamla papyrusrullar och annat onödigt. Hon snickrade också ihop några bänkar som av lite träbitar som hon hittade, men då pyramiden var alldeles för trång fick hon inte plats med dem annat än på höjden.
Det hände sig vid den tiden att Telkjasdguevsos började föda sitt barn just som Kambyses II trängde in i Egypten och började bränna ner Memfis. Då pyramiden var placerad vid Memfis utkanter stod där bara en samling träskjul. Dessa fattade snabbt eld och hettade upp pyramiden utifrån. Elden hettade upp pyramiden så pass att lindorna och de gamla papyrusrullarna under började fatta eld. För att släcka elden kastades Telkjasdguevsos med sina sista krafter en spann vatten över stenarna. Men i sin orkeslöshet och sina födslosmärtor missade hon elden och vattnet träffade istället stenarna, varvid hon avled. I samma stund arbetade barnet på att tränga ut ur Telkjasdguevsos [2] och istället för ett födsloskrik fick den lille inandas vattenångorna från stenarna. I sitt tillstånd då den lille endast var till hälften född, och alltså både levande och ofödd, upplevde parveln de ljuvliga ångorna från historiens första och rejälaste svetthydda. I denna övernaturliga njutning påstås Hybblehjonet ha uppgått i ångorna, andra forskare säger att Hjonet blev till ett med stenarna och då Alexander den store lät mala ner och sprida stenarna spred sig också Hjonet i världen, ytterligare andra historiker påstår att Hjonet blev en del av själva värmen.
I vilket fall har ju Hybblehjonet visat sig för bastubadare genom seklerna som uppnått den ultimata njutningen.
Förtrolig Micke Klingvall för HjonforskningsInstitutet