HybbleHjonets historia del II
Hybblehjonet vidare historia fortsätter redan 26 år senare, på senvintern 499 f Kr, då levande människor för första gången skådade Hybblehjonet, vilket gav ödestigna konsekvenser.
Man hade samlats några glada tjommar i ett hybble vid Miletos utkanter för att sörpla vin och diskutera verklighetens yttersta natur, dess ursprung och sätt att fungera. I brist på fotboll och dåliga TV-program (vilka ju ännu inte var uppfunna) hade man tänkt sej att uppfinna den Grekiska filosofin, för att ha någonting att slå ihjäl tiden med, medan man väntade på att Perserna skulle anfalla en så däe 490 år f kr.
Heriditios – som var en driftig handelsman – hade just varit i Babylonien på en affärsresa. Där hade han av en slump kommit över en back småamforor mesopotamiskt öl, som han hade tänkt bjuda sina vänner på.
När det nu var dags att gå in i hybblet visade det sej att ölen var borta. Heriditios skämdes djupt inför sina vänner. Han letade överallt, han lät sina tjänare och sin familj leta överallt, men ingenstans kunde man finna ölen. Heriditios var otröstlig, han lät prygla sina tjänare, hela sin familj och grannens katt, men ingenting hjälpte – ölen förblev borta.
Då träder Druktikles fram, med en skammens rodnad vilken får hans kinder att nästan lysa ikapp med hans rödglödgade näsa. Druktikles var den lokale vinhandlaren i Miletos vid den här tiden. Nu hade han känt på sej att öl var en bättre bastudryck än vin. Det visade sej att han – för egen snöd vinnings skull – hade gömt ölen så att de i vanlig ordning skulle dricka vin vid sammankomsten. Men nu skämdes han. Han erkände sitt tilltag och lät hämta upp alla ölen som han hade låtit sänka i det iskalla vattnet i hamnen. Och för att riktigt visa sin ånger lät även han prygla sina tjänare, hela sin familj och grannens katt.
Hur som helst firade man upp ölen ut vattnet, tuttade på hybblet och startade svettas. Allt medan kvällen led blev det dimmigare och dimmigare i hybblet. Druktikles, som vid det här laget hade börjat tycka att det där öl inte alls var så tokigt, märkte efter hand att där satt en främling som ingen hade märkt, i dimmorna bredvid honom. Druktikles ansträngde sej för att fokusera främlingen, men det var på tok för dimmigt. Och efter ett tag glömdes främlingen bort.
Främlingen var grannen som hade kommit för att leta efter sin bortsprungna katt, och fått syn på en av amfororna, tagit med sej den och gått in och satt sej bland de andra. Från denna stund var han en i den filosofiska akademien [1].
Men plötsligt när trivseln blir som hemulast, ölen som mest vältempererad, värmen når sin mest ultimata temperatur liksom formas alla dimmorna i hybblet och bildar en kropp, eller en halv kropp. Den är liksom ånga från höften och nedåt, som en annan Aladdins ande.
Det är Hybblehjonet som för första gången visar sej för människorna. För första gången har människorna visat en sånt avspänd trevnad i ett hybble att Hybblehjonet spontant känner att han vill vara med. Och han ser på människorna med en blick av innerligaste ömhet och djupaste förståelse. En blick som för övrigt ett plankades halvt millennium senare av en judisk snickarson och gjorde honom världsberömd.
Men knappt har Hybblehjonet visat sej förrän ett fasligt regnväder bryter ut. Det oisolerade hybblet kyls då ned och Hybblehjonet blir åter spritt i ångorna.
Vår lilla filosofigrupp blir nu rasande. De springer ut på gatorna. De hytter med nävarna åt gudarna. De får, i sitt raseri, med sej den öviga befolkningen, de raserar två Zeus tempel och ett godisstånd. De tillkallar hjälp från Aten och Eretria på Eubea. Den lokala FKVH (Föreningen för Katternas Värn i Hellas) är i upplösning.
På grund av det massiva trycket från folket blev till slut Zeus tvungen att ge med sej. Regnet upphör och än i dag är det oftast gräsligt varmt i södra turkiet.
Här visar forskningen alltså att de s.k. Joniska resningen inte alls var en politisk historia, utan en rent hedonistisk.
Hör upp! Det finns oseriösa forskare som hävdar att detta skulle ha naturliga förklaringar. Det tror att det i själva verket var så att Neptuns blev så förbaskad att han kokade då man tog tillbaka det goda mesopotamiska ölet från honom. Således skulle det förklara att det egentligen var havsvatten som då förångades och på nått märkligt sätt blåstes in under dörren till hybblet. Och att resten skulle kunna förklaras med inverkan av det mesopotamiska ölet.
Detta är nys!
Förtrolig Micke Klingvall för HjonforskningsInstitutet