HybbleHjonets historia del III
Efter att vi talat om Hybblehjonets uppkomst och dess första uppenbarande för mänskligheten börjar det bli dags att på ett mer allmänt se på olika förekomster världen över och dess religiösa och kulturella inflytande på de kulturer den har uppenbarats i.
Vi ska här först se på arabvärldens mer balanserade syn. Deras tro grundar sej i det faktum att man trodde att Hybblehjonet varken skulle ha sin hemvisst i Saharas sand, i de njutningsfulla ångorna eller i själva bastuvärmen. Man har istället trosmässigt förvandlat Hybblehjonet till en enkel sagofigur i ”Anden i Flaskan” då man fick för sej att hjonet skulle finnas i de så nödvändiga flytande tillbehören.
Allan var en glad och tjock prisse som levde på den tiden. Han ville alltid ställa till med upptåg och rackartyg och han var älskad av alla. Det var för övrigt Allan som uppfann den två pucklade kamelen då han inte ville erkänna att han sett dubbelt en kväll då man letat förgäves efter Hybblehjonet i de flaskor som fanns tillhanda.
Allan hade också en kompis som hette Hans Mohammed. Allan och Hans hade ett märkligt förhållande. Allan var Hans idol, han ville vara allt som Allan var. Bland annat försökte han gå upp i vikt och bli lika omfångsrik som Allan. Men det lyckades inte. Han blev aldrig mer än profet [1]. Ofta kunde man höra i Arabien hur folk tjoade –”Titta där kommer Allan och Hans Profet Mohammed.”
Hans Mohammed var en liten snål, avundsjuk, korkad, förgrämd typ. Han var författare och skrev mest hela dagarna på en bok om Allan.
Boken är för övigt fortfarande en bestseller nere i ökenländerna. I boken passade Hans Profet Mohammed på att avreagera sej när han blev riktigt purken på Allan och världen i övrigt. Bland annat skrev han bittert i sin bok att samtliga Allans polare skulle sluta dricka sprit efter en kväll då han hade blivit utkastad från tavernan ”Den gyllene grepen” och inte ville han att folk skulle äta fläsk efter att man kallat honom för smutsgris. Det gick så långt att en dag då Hans hade varit ute och försökt hitta Hybblehjonet drattade han på arslet fem gånger på samma dag. Jaha, och vipps skriver han att alla andra ska gör likadant.
Det är väl gott och väl att en knäpp surbubbla sitter och hittar på djävulstyg till vanligt folk. Det märkliga är att folk gör som han vill. Hur gick då detta till? Och vad har det man Hybblehjonet att göra?
Först måste vi konstatera, med stöd i hunddressyr-forskningen i, att av straff, belöningar eller en kombination av straff och belöningar, har det visat sej att enbart belöningar har den bästa effekten då man vill manipulera sin omgivning.
Nåväl, en lördag i öknen då kvicksilvret inte nådde längre upp än till en 40 – 50ºC (Ja, eller 48 596 – 85 847º Ptalatrigomerian, som man mätte värme med på den tiden) tyckte Allan och Hans att det var synnerligen ruggigt. Så de satte sej i hybblet och eldade på. Allan, som ju var en knubbig herre, hade försett sej med matsäck vilken han gärna bjöd det övriga sällskapet på. Det bestod för övrigt av ett mörkt bröd och en speciell korv vilken man åt mest efter fredagsbönen. Dessa mackor i kombination med riklig mängd mesopotamisk bira gjorde denna sammankomst till en av de trevligaste i mannaminne.
I takt med att värmen tilltog, diskussionerna blev löjligare och mackorna och den kalla biran flödade ökade också trivskan och hemuliteten. Alla mådde prima, utom Hans som satt och tjurade och skrev i sin bok längst in i ett hörn. Men till slut gav den mesopotamiska pivon verkan och han slocknade.
Då hände det. Hjonet visade sej och tog plats i bastun. Ångorna liksom formade sej till en kropp längst uppe på tredje bänken. Det var Hybblehjonet som satt där och vickade på tårna.
De få vittnesmål som vi har att tillgå i hjonforskningen där någon faktiskt har varit med om Hjonets materiella existens är alla överens om att det materiella är fullkomligt sekundärt. Det hela rör sej helt om en andlig och själslig upplevelse. I den stund då Hjonet är med en fylls man av en känsla av frid, helhet eller som en skallig indisk tjomme kallade det: nirvana. Man förnimmer en känsla av uppgående i världsnjutningen.
Hur som helst, då samtliga nu nådde denna upphöjda frid tyckte Hjonet att kanske skulle det vara på sin plats med lite krubb, så han frågade efter en smörgås. Plötsligt var det som om alla vaknade till det blev ett liv och ett kiv och alla rusade runt och ropade efter: -”Allans mack-bar, Allans mack-bar…”
I det samma, av detta larm, vaknade Hans så sakta upp sur och tvär över att blivit störd. Och i samma takt som den förbittrade Hans började vakna till sans bleknade Hjonet sakta bort. Men innan han försvann hann han sätta tänderna i mackan, förtroligt titta på Allan och säga: -”Du är en gud på att göra mackor.” Och precis då försvann han. Hans hann precis uppfatta orden men naturligtvis fick denne tristmört aldrig uppleva Hybblehjonet.
Allan som blev både rasande över att behöva skiljas från Hybblehjonet och totalt förälskad i hjonet, lubbade naken ut i öknen för att finna honom. Och Hans skuttade efter honom moraliskt indignerad över att Allan inte hade något på sej. Man fick göra skallgångskedjor över hela arabiska halvön för att försöka finna dem. Där gick man och ropade: -”Allan! Herr Mohamed! Allan! Herr Mohamed!…” Och varje gång någon frågade vilka det var de ropade efter sa de: -”Allan är gud och Mohammed är Hans Profet”.
Trots ihärdigt vrålande och snokande lyckades man aldrig hitta Allan. En del tror att han kom ända till Sahara där han lade sej ner att dö för att även han få bli en del av öknen, andra säger att han kom till Palestina, hittade sin kompis Janné och de gick och klämde ett par mesopotamiska.
Han Profet Mohammed hittade man dock tyvärr. Han kom tillbaka till civilisationen, skrev färdigt sin bok, hittade på ytterligare några fåniga regler, skaffade skägg och levde gott på royaltyn. Hur han kan ha fått så många att både köpa och bry sej om boken förklaras naturligtvis av att han var den enda närvarande som överhuvudtaget skrivit någonting om ”det underbara arabiska hybblegillet”. Det faktum att han själv mest låg och sov skriver han inte om.
Förtrolig Micke Klingvall för HjonforskningsInstitutet